Jag pratade i telefon med min käraste väninna, vilket alltid är lika kul, men efteråt är humöret nere då saknaden är så stor, större än avståndet mellan oss. En sak hon sade var att hon varje dag tänker på hur jag klarade mig då jag var ensam med en nyfödd krokodil (krokos pappa var största delen av de första månaderna i ett annat land ).
Nu i efterhand funderar jag på samma sak. Ensam med ett spädbarn och 33kg hund som skulle rastas tre gånger om dagen. Mätaren visade mellan -15 och -25 grader celsius de månaderna och snöhögarna efter plogbilarna hade tagit över trattoarerna, parkerna hade försvunnit under snön. Att gå ut med vagn var inget alternativ, främst pga. snön och kylan men också att överhuvudtaget navigera en vagn och rasta Yngve på samma gång är ett projekt i sig.
Jag klarade det för att jag visste att det var tillfälligt, för att jag hade/har en ängel till dotter och för att jag hade familj och vänner som hjälpte till. Jag fick hemlagad mat hämtad till mig som bara var att värma upp, jag fick hundpassning och barnpassning och det hela gick mycket bra. Tycker jag nu i efterhand iaf. Jag är välsignad med vänner och familj värda guld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar